Pagh
Den troliga bakgrunden till släktnamnet ”Pagh”
Släktforskningen och bearbetningen (på Danska) är gjord.
Carsten Pagh - 1976
Översättning till svenska gjord.
Sören Pagh - 1996
Omarbetad och inlagd på Internet.
Jens Pagh - 2005
Resume
År 1016 ett av de sista slagen mellan engelska och danska hären, platsen var Assandun / Ashingdon i Essex
Danska hären höll på att förlora slaget, de hade förlorat sin fana, då tog Tymmo Sjællandsfar och bröt en gren / kvist och stack på sitt spjut som ersättning för fanan, slaget pågick under hela dagen och först när månen kom på himlen hade danskarna vunnit slaget.
Slaget vid Themsen:
Den 18 eller 19 oktober år 1016 avgjordes ett av de sista slagen i en lång rad mellan engelska och danska hären. Platsen var Assandun, idag kallad Ashingdon i Essex, endast en liten bit nordväst för Themsens utlopp i Nordsjön.
Det berättas att kung Edmund hade låtit ställa upp sina trupper i tredubbel slagordning och hade själv intagit den plats som tillkom honom mellan Saxiska draken och den fana som heter ”Standard”. ”Knud den store” (son till danske kungen Sven Tveskägg) hade inte lust att gå i strid, i alla fall inte på höjderna där kung Edmund nu stod, men korpen på den danska fanan fladdrade med vingarna, då måste platsen vara lyckosam och slaget blev nödvändigt då kung Edmund i ett häftigt angrepp kom ned på slätten mot honom. Den danske hären höll till en början stånd men efter en tid måste de ge vika. Fanan med korpen föll i anglosaxernas händer, då tog Tymmo Sjællandsfar [1] och bröt en gren / kvist och stack på sitt spjut och genom detta kunde han hålla sina fylkingsmän kvar i striden.
Plötsligt under striden gav Eadric Streona (han var en trolös anglosaxisk storman) order om att slaget var förlorat och flyktade med sina män, detta skapade stor förvirring bland kung Edmunds soldater. Slaget pågick under hela dagen och först när månen kom på himlen hade danskarna vunnit slaget.
Fanföraren från allmogen:
Saxo [2] skriver under överskriften Knud den Store.
”Danernas och anglernas här drabbade samman i ett väldigt slag. När Tymmo Sjællandsfar såg sina fylkingmän vika för de frambrytande fienderna fick han tag i den första och bästa kvist och fäste den på sitt spjut, bar den högt som en fana, gav ifrån sig samma vrål som Knud´s män hade för vana att göra i strid när de eggade varandra till kamp och fick de flyktande skarorna sammanhållna och tillbaka under fanan.”
Detta var väl närmast hans mandoms mod än hans fana´s verk att han genom tur lyckades med att vända danernas vacklande lycka till seger. Det var inte endast hans eget mod som var störst den dagen, han återgav även sina vapenfränder mod när deras vacklade. För detta ärofulla dåd fick han sedan sitt namn. Kungen fann hans insats värd att hedra och utnämnde honom till fanförare, danerhären fick en fanförare inte för att det var brist på ädelburna märkesmän, man tog en från allmogen av låg börd till ledare, därför att han hade visat lysande flit och mod, soldaterna ville följa honom som föregångsman i nya slag.
Uppkomsten av släktnamnet ”Pagh”:
Saxo säger här uttömmande om Tymmo, av det ärofulla dåd fick han sedan sitt namn. Varken Tymmo eller Sjællandsfar (Sjællands – farare) har något referens till det ärofulla dådet alltså kan detta inte vara namnet han fick. Troligtvis var namnet vanligt känt ännu på Saxo´s tid eller direkt självklart utifrån historien som Saxo berättar den. Vad kan då vara mer självklart ? På gammaldanska och äldre nydanska (ca:800 – 1400.) kallades kvist / mindre käpp för pog / pag [3]. Vad vore då rimligare än att Tymmo sedan fick sitt namn från det osedvanliga märke, under vilket han ”vände den vacklande lyckan till seger”?
Naturligtvis har Tymmo Pag tagit den steriliserade kvisten – mindre käpp som sitt märke. En kvist / käpp är en symbol som man ritar / målar så att den lätt går att känna igen av andra. Kvisten / käppen är ju i detta sammanhang ett tecken på seger, som det är skrivet i Saxo´s berättelse. Vad vore då rimligare än att utforma kvisten / käppen i ”segrarens” karakteristiska form.
Precis detta tecken finner vi 300 år senare i biskop Peder Pagh´s vapen var den sitter på den heraldiska liljan som utgör hjälmens utsmyckning.
Franskt inflytande:
Det är helt övertygande att Peder Pagh i slutet av 1200-talet genomfört en studieperiod vid universitetet i Paris [4]. Det har varit på ”Collegium Dacicum” den yngre Peder har läst som den gången tillhörde francikanorden som munk eller om han eventuellt fattade intresse för orden under sitt uppehåll vet man inte, men den franska kulturen har satt djupa spår i hans sinne. Vid sin hemkomst har han bestämt sig för att förnya vapenskölden som han har ärvt. Vad är mer närliggande än att ta den franska liljan. För att inte visa förakt mot den gamla hedniska vapenskölden har han fört om än i något omarbetad form treudden vidare på hjälmen. Efter att ha installerats i sitt ämbete som biskop berättar källorna att han arbetade outtröttligt med att förmå ungdomen (kyrkans ungdom) att ta studier i frankrike som ett led i deras utbildning vilket måste tyda på att Peder Pagh själv måste ha varit i frankrike / paris under sin studie tid.
Tymmo Sjællandsfar:
Av det som nämnts i föregående text tyder allt på att ”Tymmo Sjællandsfar” är stamfader till släkten ”Pagh”.
Namnet har tilldelats ”Tymmo” efter slaget vid Assandun. Rimligtvis har detta sket relativt snabbt efter utmärkelsen till: ”Märkesman” d.v.s. den som bär kompanifanan. Märesmannnen har troligen legat i rang med kompaniets officerare och därför var det rimligt att ha ett vapen på sköld och ett namn som gav honom värdighet och respekt inför övriga folket. Den uppmärksamhet som det har blivit runt Tymmo efter utmärkelsen har gjort att man har börjat kalla hjälten vid namn som var hans hedersmärke: ”Pagh”.
Som märkesman tilldelades man en större del av bytet än den vanlige krigaren och Saxos anger att danerhären blev ordentligt gottgjord, att han intog en mycket hög ställning när bytet var väl tilltaget.
Stavningen:
Året 1016 är alltså rimligt att ange som ”födelseår” för namnet ”Pagh” även om det mer troligt stavades ”Pag” eller ”Pog”. Början på 1300-talet ses biskop Peder Pagh i olika källor stavad som ”Pag”. Vidare kan man se 1418 ”Pac” och 1435 ”Paagh”, 1459 ”Pac”, 1463 ”Pagh” samt 1472 ”Pog” och äntligen 1480 ”Pagh” efter denna tidpunkt synes det nästan uteslutande att vara tal om stavning som i dag ”Pagh”.
Intressant är i övrigt att det var vanligt att använda runor samtidigt med latinska bokstäverna, det var mest kyrkan som använde de latinska bokstäverna, och detta pågick till en bit in på 1300-talet. Man känner till några skrifter i runor på pergament, bitar från Stokkemarke kyrka i Maribo kommun. Dessa är funna i kyrkans murade altare i en liten blyask tillsammans med en stump röd silke. Detta härstammar från biskop Gisiko af Odense, dog ca: år 1300, som har givit detta som relik i invigningsgåva. Vid denna tid hörde Loland Falser under Odense biskopssäte [5].
Biskop Gisiko var Peder Pagh´s företrädare och användningen av runor kan alltså fastslås att ha varit i bruk inom de murar var Peder Pagh färdades ända fram till det år som han skulle tillträda ämbetet som biskop. Det är därför rimligt att antaga att både bruken av runor och latinska bokstäver orsakat en vis sammanblandning, när olika skriftkunniga skulle återge namnet än i den ena och än i den andra skriftformen, när inga enskilda runor ersatte enskilda latinska bokstäver och omvänt. Efterhand som de latinska bokstäverna har övertagit fullständigt är sättet att stava som vi känner till det idag blivit kvar. Så isolerad har sättet att stava ordet varit tills idag. Om konklusionen om namnets upprinnelse är riktig har detta släktnamn burit på sin hemlighet genom många århundraden.
Knud II den store:
Kung 1018-1035
Levde ca 997-1035
Knud den store regerade under åren 1018-1035, och var näst äldste son till Sven Tveskägg och drottning Sigrid Storråda.
År 1016 hade Knud återerövrat hela England efter faderns död, och då brodern Harald dog blev han också kung över Danmark. Omkring år 1020 anlade han ett myntverk i Lund.
År 1022 drog han på häradståg mot Venden, och 1026 krigade han mot Anund Jakob och Olav den helige av Norge i slaget vid Helge å i Skåne.
År 1027 var han på pilgrimsfärd till Rom. Samma år blev han erkänd som Skottlands länsherre, och 1028 kung av Norge.
Knud dog den 12 november 1035 i Shaftesbury i Dorset, England, och begravdes i domkyrkan i Winchester.
Lund (Danska London)
Själva staden Lund växte dock fram från år 1020 såsom en särskilt gynnad kunglig bebyggelse med London som mönster, med bistånd från engelska invandrare. Knud den Store lät bl a inrätta ett myntverk i staden, och på mynten stavades stadens namn på samma sätt som myntmästarna i England vid samma tid stavade London, och därför skrev man LVND DENEMAC för att markera att det var det danska London i Skåne och inte London i England det var fråga om.
Mynt slaget i Lund med Knud den Stores porträtt
Kung Edmund:
Kung 1016
Levde ca: 993-1016
Edmund son till engelska kungen Ethelred, England uppfattade Edmund som rebell. 1015 gifte han sig mot sin fars vilja med danske klanhövdingen Siferth änka. Knud den store invaderade England 1015, det var Edmund som ledde den Engelske hären i slaget, vilket visade sig vara svårt utan stöd från fadern.
Kung Ethelred dog april 1016, vid kungörandet av ny kung utsågs Edmund till kung, engelska adeln stod dock på den danske kung Knud´s sida, större delen av England är danskt.
Edmund visade stor tapperhet och fick smeknamnet Edmund Ironside (järnsida), han hade framgång tills han möte danska hären 18 oktober år 1016 vid Assandun. England förlorade, Edmund och Knud delade på England, Edmund dog följande månad (30 November). Efter Edmunds död blev Knud kung över England.
Saxo Grammaticus:
Dansk författare ochhistorieskrivare.
Levde ca: ? -1214
Mycket tyder på att han var av förnäm ätt och sannolikt nära släkt med ärkebiskop Absalon som bl.a. verkade i Lund fram till år 1201.
Det var av denne Absalon som Saxo fick i uppgift att skriva verket Gesta Danorum, en krönika som skulle skildra Danmarks historia, skriven på latin.
Verket utkom i 16 volymer varav de nio första skildrar sagotiden och bygger på gamla myter och sägner medan de sju sista delarna berättar om tiden från Harald Blåtand till Knud Valdemarsson
Många av Saxos uppgifter ifrågasätts då de menas vara starkt präglade av ärkebiskop Absalon, särskilt som denne tillhörde en av dåtidens mest inflytelserika stormannaätter - Hvide (han var son till Asser Rig) - en släkt som flitigt förekommer i Saxos uppteckningar.
Men vilka uppgifter från den här tiden kan sägas vara opartiska - det fanns nästan alltid en beställare till alla texter, en beställare som naturligtvis alltid skulle visas i den bästa av dagrar - och så munkarna som naturligtvis filtrerade uppgifterna med kyrkans ögon.
Saxos stora verk Gesta Danorum (ung. Danernas bedrifter) finns inte bevarat i något komplett originalmanuskript och endast några få sidor finns kvar i original. Verket trycktes år 1514 i Paris av Jodochus Badius Ascensius och det är från denna tryckta text man numera oftast utgår.
De äldsta historierna hämtade han ur den fornnordiska mytologin och placerade in dem i ett "historiskt sammanhang". Dock - det mesta handlade endast om gestalter och händelser ur mytologin - se också Eddorna av Snorre och en okänd nedtecknare.
Saxo hette naturligtvis inte Grammaticus, det var ett tillnamn han fick enligt tidens sed, detta för att han var bra på grammatik.
Senare tiders diktare, som Shakespeare, har hämtat stoff ur Saxos krönika, där bl.a. sagan om Hamlet (Amlethus) berättas för första gången.
Eadric Streona:
Levde ca: ? –1017 (Avrättad på order från kung Knud)
Vid slaget vid Assandun, anfördes den mittersta delen av engelska hären av Eadric Streona, som kort tid förre slaget hade deserterat från Knud och som hade tagits till nåder av Edmond
Referenser:
1. Normannerige band II sidan 285.
Omnämns det att i Saxos Danmarks rikes krönika sidan 510 nämns Tymmo Sjællandsfar´s bedrifter vid slaget år 1016.
2. Saxos skriver under överskriften ”Knud den Store” i Jørgen Olriks översättning 1908-1912 på Gyldendahl´s förlag 1970 band II sidan 172.
3. Danmarks gamla personnamn, utgiven av Gunnar Knudsen m.fl. Där står att ”Pag / Pagh” kommer från ”Pog” som betyder käpp, kort grov och tung käpp.
4. Franz von Jessen, Danske i Paris genom tiderna, Peitzels förlag 1936 sidorna 98-104, 107.
5. Anders Bælested, Runorna sidan 108 och 110.
På hjälmens topp finns det en treudd i form av tre kvistar. Detta skall symbolisera den gren / kvist som Tymmo Sjællandsfar använde vid slaget mot kung Edmund den 18 eller 19 oktober 1016. Bilden föreställer den omarbetade versionen såsom Peder Pagh utformade den efter sina studier i Paris.
Inringat ”Assandun år 1016” idag ”Ashingdon”.
